Svar till en broder, bekymrad över de söndringar, som vid baptismens inträngande hotade hans församling.
1.
Käre broder, du vet, att nu är prenumerationstiden, därför vänta nu intet – blott mitt deltagande i edra bekymmer över den hotande baptismen och söndringen i eder hittills i det mesta osplittrade hop. Måttligt skola vi dock bäva; Herren är konung, han är herden för fåren, vilken fåren tillhöra; vi få icke förfräta oss för vad som är hans omsorg, hans ärende.
Men vad du anmärker, är hela saken: mätthet, sömnaktighet, kyla i församlingen måste på sådant sätt botas. Det kan väl hända, att I aldrig mer skolen hava den enhet som hittills, men kanske skola dock nu några väckas, vilka annars somnat till evig död. Dock, faran av söndringen är även stor för själarna, nämligen en, att edra sinnen varda förda från enfaldigheten i Kristus Jesus till ideligt tänkande och talande om stridsfrågor. Saliga de, som nu kunna förbliva mycket tätt vid Jesu fötter i fruktan, bön, tröst och den »första kärleken» och de »första gärningarna»!
Annars råder jag till två ting: först stilla, stilla inför Herren i bön, fruktan, vördnad för honom allena, och så ingen fruktan mer! För det andra, att ingen må anse sig skottfri för villfarelsens pilar och därför onödigt blottställa sig för desamma genom att besöka och avhöra dem, som blott önska förbrylla samveten och i åratal rustat sig och övat sig i den konsten, under det I, goda barn, aldrig rustat eder för sådan strid.
Men annars har jag skrivit det viktigaste, jag hört i detta ämne, uti första bandet sid. 597, sid. 603; tredje bandet sid. 344. Du sätter i fråga ett besök av mig. Varken har jag tid i vinter, ej heller vore det nu till särdeles nytta. Nej, nu, käre vän, skall Herren ensam vara eder hjälpare. Det, som nu hjälper, är hela församlingens förnyade vaksamhet, bön och kärlek. Emellertid, tack, du käre broder, för all kärlek, och hälsa de övriga vännerna hjärtligen!
Fröjden eder, att Herren är konung, trofast och mäktig i strid. Uti honom önskar jag eder nu ett i sanning gott år! Eder broder och tjänare i Herren.
Stockholm den 2 jan. 1863.
2.
Svar till några bröder i villrådighet med avseende på en föreslagen samverkan med baptister.
Guds frid! Ursäkta dröjsmålet med detta korta svar. Min stadgade övertygelse är, att ni handlat alldeles rätt i fråga om baptisternas begäran att få tala på eder lokal, och det på grund av den stora kärlekslagen; ty här fordrar den sanna kärleken, på det vi icke må »förorsaka något hinder för Kristi evangelium» (1 Kor. 9:12), att vi låta alla svaga, ovissa själar vara trygga, att uti eder lokal endast den rena evangelisk-lutherska läran predikas. Att baptisterna då säga, att vi äro kärlekslösa, det är ju givet, men därom skall Gud och vårt samvete döma.
Och vad skola vi svara dem? Jo, rena sanningen, att vi hålla det för skadligt och hinderligt för de svaga, att de skola införas i labyrinten av strider, som de icke alls äro vuxna; ja, om ock baptisterna icke skulle uttala stridsfrågorna, då likväl deras meningar och domar äro kända, så skall deras blotta uppträdande väcka de skadliga, oroväckande frågorna och föra själarna från den »enfaldiga troheten mot Kristus».
Många sorgliga exempel bekräfta detta. Och, såsom först sades, de svaga böra få vara trygga, att i lokalen främmande läror icke skola drivas. Då nu baptisterna härvid yrka på och fordra kärlek, svaras, att aposteln har befallt oss akta på de svagas behov; baptisterna, som utgått från kyrkan, från oss, och anse sig upplysta nog att döma hela kyrkan villfarande och odöpt, höra icke till dessa svaga, hålla sig själva för annat. Detta i korthet svar på frågan.
Men – ett ord till slut. Må vi frukta Herren, rädas och veta, att ingen vishet skyddar oss; endast Gud allsmäktig. Vi få se, huru länge endräkten får vara. Bedjom och varom så stilla inför Herren såsom rädda får! Han, han vare oss nådig!
Stockholm den 4 mars 1867.
C-O Rosenius
© Pietisten 2026
Texterna får användas fritt om ditt syfte är att främja Kristi rikes tillväxt.
www.pietisten.com