Text: Matt. 11:11-19.
Sannerligen säger jag eder; Bland dem, som äro födda av kvinnor, har ingen större uppstått, o. s. v.
Uti denna text talar Herren mycket om Johannes döparen, och dock skola vi finna, om vi skåda in i Herrens syfte därmed, att den egentliga frågan är även här, såsom i de närmast föregående verserna (den gamla texten för dagen), om Kristus, och vem han är -själva adventsfrågan: Är du den, som skull komma, eller skola vi förbida någon annan? (v. 3) Ty just därför talar Herren Kristus så mycket om Johannes och vill övertyga judarna, att han var den i Skriften utlovade förelöparen och tecknet för Kristi ankomst. Och likasom morgonrodnaden bebådar solens uppgång, så måste förelöparens närvaro vittna, att Kristi tid var kommen. Uti Jes. 40:e kap. se vi, att just då Kristi ljuvliga predikan utropas, och huru Jerusalem skulle tröstas, då uttalas ock genast tecknet för den tiden: En ropandes röst är i öknen: Bereden Herrens väg –att Herrens ära må varda uppenbar o.s.v.
På samma sätt talar Herren i Mal. 3:1: Se, jag skall sända min ängel, och han skall bereda väg för mig. Och snart skall han komma till sitt tempel, den Herre, som I söken, och förbundets ängel, som I begären. Och samma vägröjande ängel blir i nästföljande kapitel (Mal. 4:5) betecknad såsom Elias, profeten, emedan Johannes skulle gå före Herren »med Elias’ ande och kraft» (Luk. 1:17). Och det är på denna profetia, Herren i vår text syftar, då han i avseende på Johannes förklarar: Och om I viljen tro det, han är den Elias, som skulle komma (v. 14). Lika uttryckligt hade han ock i v. 10 förklarat, att Johannes var den vägröjande ängeln, som omtalas i Mal. 3:1. Och att härom övertyga judarna var för Herren så angeläget, att han just vid de orden, huru Johannes var den Elias, som skulle komma, tillägger det väckande utropet: »Den som har öron till att höra, han höre» (v. 15).
Härav förstå vi då Herrens syfte med sitt tal om Johannes döparen. Det var icke för Johannes skull, det var för själarnas frälsning, att de måtte lära känna den tid, då de voro sökta, lära vakna upp över det viktiga förhållandet, att Kristus nu vore kommen eller snart skulle uppenbaras ibland dem, efter hans förelöpare redan var kommen. Med sådant syfte säger nu Herren: Sannerligen säger jag eder: Bland dem, som äro födda av kvinnor, har ingen större uppstått än Johannes döparen; men den mindre i himmelriket är större än han. Att Johannes döparen är så stor, som Herren här säger, måste helt och hållet åsyfta hans kallelse eller ämbete – icke hans personliga egenskaper och förtjänster, utan just den kallelsen, att han var Kristi tecken och förelöpare, var den ängeln, som skulle bebåda Kristi tid.
Detta förklarar ock Herren i v. 9 och 10, då han först sagt: »Jag säger eder, Johannes är mer än en profet», och så tillägger: »Denne är det, om vilken det är skrivet: Se, jag sänder min ängel före ditt ansikte, som skall bereda din väg framför dig.» Där sättes nu Johannes storhet däruti, att han var den uti profetiorna utlovade vägröjaren för Herren. Således är det åter här egentligen Kristus, som framhålles för själarna. Och detta med allt skäl, ty »det är icke något annat namn under himmelen, i vilket vi skola bliva frälsta». Johannes döparen är stor blott med avseende på Kristus eller därför, att han visar på Kristus.
Men vad betyder då det, att Herren nu tillägger: Dock likväl, den som är minst i himmelriket, han är större än han? Utan tvivel, såsom sammanhanget och Herrens nu visade syfte kan säga oss, ville han härmed leda uppmärksamheten på själva konungen, till vilkens uppenbarande förelöparen var sänd. Johannes döparen är så stor, som här är sagt, men den som nu hålles för mindre och skall varda »föraktad och övergiven av andra», han är dock ännu större. Stannen icke vid härolden, utan kommen till hans konung. Sådant vill Herren här säga. Detta blir ganska tydligt, då vi betänka, att ordet »den minste» efter grundtexten egentligen heter den mindre, vilket ord häntyder på någon, som blivit jämförd med Johannes, men funnits i något avseende mindre. Och nu var det icke blott till åldern och verksamhetstiden, som Jesus stod efter Johannes, utan ock till anseendet hos folket. Men att det är dessa två, Johannes och Jesus som jämfördes, det är utan tvivel den rätta meningen.* Huru de själva, Johannes och Jesus, sig emellan erkände eller uttalade denna jämförelse, när Jesus kom till Johannes för att av honom mottaga dopet, det är lärorikt och skönt att skåda. Johannes »vägrade honom det», emedan den större här ställde sig såsom den mindre (jämf. Hebr. 7:7), men Frälsaren sade till honom: »Låt nu så ske; ty så höves det oss, att vi uppfylla all rättfärdighet» (Matt. 3:15).
Det hörde just till den rättfärdighet, som borde uppfyllas; det hövdes syndarnas ställföreträdare, att han blev mindre än alla, »föraktad och övergiven av andra». Han, som var kommen för att tjäna och giva sitt liv till vår återlösning, skulle vara den ringaste och allas tjänare (Luk. 22: 27), vilken ock betjänar Johannes och alla sitt rikes medlemmar med syndernas förlåtelse. Men då visar det sig, att den mindre är den större. Och med vilken ödmjukhet och förkrosselse erkände icke Johannes detta, icke blott vid nämnda döpelse, utan ock alltid! Han uttalade liksom med förlägenhet, huru den skulle komma efter honom (således vara mindre), vilken likväl hade varit före honom (Joh. 1:15). Med djup ödmjukhet hänvisade han på Guds Lamm, såsom »den starkare», vilkens skoremmar han icke var värdig att upplösa, och sade: Han (vilken såsom en mindre kom till mig att undfå dopet), han måste tillväxa, men jag måste avtaga -jag som aktas för större och dock är så oändligt mycket mindre (Joh. 3:30).
Så talade denne »brudgummens vän» och använde alla nådens medel att föra själarna till Kristus. Än predikade han lagens strängaste domar för att sålunda bringa de självrättfärdiga judarna i samvetsnöd och till behov av Frälsaren; än visade han dem på »Guds Lamm», på Kristus, och sade de förträffligaste ord om honom. På detta sätt förde han bruden till brudgummen. Och just genom denna hans betydelse eller kallelse börjades med Johannes döparen den nådefulla tid, den frälsningens dag, varom Herren nu vidare säger: Och från Johannes döparens dagar intill denna stund lider himmelriket våld, och våldsamme rycka det till sig. Ifrån Johannes döparens dagar, d. v. s. ifrån den tid, då han började predika och döpa människor till bättring, intill denna stund eller intill nu –lider himmelriket våld, och våldsamme (eller »de som göra våld därpå») rycka det till sig.
När Herren Jesus här är sysselsatt med att upphöja Johannes eller hans betydelse för Guds rike (v. 7-11, 14), så är utan tvivel den gamla tolkningen riktig, att med dessa ord om det »våld», Guds rike nu lider, åsyftas den allmänna väckelse, som genom Johannes hade uppstått, då nu en stor mängd själar likasom bestormade Guds rike, sökte med all makt att inkomma däri. Luther säger här: »När samvetena förnimma evangelium, tränga de sig fram, så att ingen kan förhindra dem.» Även då alla världens mäktiga, konungar och kejsare, använda allt våld och alla pinomedel att avhålla människor från Kristi efterföljelse, befanns allt vara förgäves; det avlopp på samma sätt, som när folket förbjöd de blinda vid vägen att ropa till Jesus: »de ropade blott dess mer».
Och prisad vare Herren Gud i tid och evighet, att vi även i våra dagar skåda samma företeelse, nämligen huru Guds rike blir likasom med storm intaget på sådana orter, där en kraftigare väckelse uppstått. Då blir där en hunger och törst i landet efter levande Guds ord, ett forskande och frågande: »Vad skola vi göra för att få evigt liv? – då ser man ett löpande och resande till ordets förkunnare, så att världen häpnar och undrar. Vad är det som så sker? Blott det, som Herren här säger: människorna bestorma Guds rike. De känna att skatten är stor, men hindren för dess vinnande många och mäktiga, därför blir sökandet ivrigt, i den mån som trons ögon öppnas, så att de se, vad evangelium erbjuder.
Själva kraften, varmed svaga, nedslagna själar bliva mäktiga att med våld intaga Guds rike, är »vår tro», säger Johannes (1 Ep. 5:4-5), och denna kraft »övervinner världen», säger han -övervinner icke blott, såsom redan är sagt, allt världens yttre motstånd, utan ock allt inre motstånd av »denna världens furste» samt alla samvetets och lagens hotelser, vilka vilja avhålla oss ifrån att komma till Jesus. När vi blott få nåd att se, vem Jesus var, vad han gjorde och talade, så löpa vi genast till honom, och det desto ivrigare, ju mer vi känna oss själva eländiga. Så underligt tillgår det med detta rikes intagande. De eländigaste äro de väldigaste. De sjuka omringa läkaren, icke de friska och starka (Luk. 5:31). Saliga de själar, som känna sig så eländiga, att de icke kunna umbära Frälsaren och sålunda bliva himmelrikets bestormare! Herren Jesus ser därpå med stort välbehag och hjälper dem igenom vid alla svårigheter och allt motstånd. Vi märka av själva tonen i detta hans tal då han liknar de elända, nådesökande själarnas begär efter Guds rike vid en stads intagande med storm, att det har varit hans hjärtas lust att skåda huru själarna nu började vakna och söka efter Guds rike. Ja, detta är visserligen hans högsta lust, såsom han ock säger i Luk. 12:49: »Jag har kommit för att kasta ut en eld på jorden, och huru gärna vill jag icke, att han redan brunne!»
En sådan nådefull tid var nu börjad, ifrån och med att Johannes döparen uppträdde, säger här Herren. Men att Johannes döparens uppträdande skulle medföra en sådan verkan, därtill uppgiver han nu en viktig orsak, då han säger: Ty alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes. Att efter Johannes döparens dagar en så nådefull rörelse skulle uppstå, var ju att vänta; ty med Johannes ingick »fullbordans» länge efterlängtade tid, tiden för uppfyllelsen av alla profetior om Kristus och hans saliga rike. Alla profetior om Kristus och alla lagens förebilder till hans person och offer måste nu gå i fullbordan, så sant Johannes döparen var tecknet för den tiden. Nu, att blott höra profeternas förutsägelser och skåda förebilderna i lagen har visserligen också tjänat mången troende i Israel till frälsning, men en sådan tid, då själva uppfyllelsen visar sig, måste ju medföra en mångfaldigt större Andens kraft, ljus, liv och fröjd än blotta löftena och förebilderna. Och då det var blott »intill Johannes», som profeterna och lagen hava »profeterat», så måste nu, då han kommit, uppfyllelsens sköna, önskade tid vara kommen. Och att profeterna profeterat endast intill Johannes, därom gavs även en märklig yttre antydning i den omständigheten, att den siste profeten i gamla testamentet avslöt sin bok just med orden om Johannes döparen; ty det är i Malakis sista kapitel och de tvenne sista verserna orden stå om den Elias, som skulle sändas före Herren. Därför tillägger ock Kristus just nu: Och om I viljen tro det (så skall jag säga eder), han är den Elias, som skulle komma.
På detta sätt har nu Herren förklarat, varför just efter Johannes döparens dagar detta ivriga sökande efter himmelriket skulle uppstå. Och huru alltsammans var ägnat att väcka Guds Israel till uppmärksamhet på, vilken tid de nu hade upp- levat, hava vi redan förut betraktat.
Men nu komma vi till den trösterikaste delen av vår betraktelse, då vi gå att skåda, vilken väldig styrka för vår tro som ligger i de orden: Alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes. Med dessa ord öppnar Herren en dörr till ett »fett gästabud» (Jes. 25). Men då böra vi först veta, att »lagen och profeterna» utgöra ett kort uttryck för hela gamla testamentets heliga skrift, då med lagen menas de fem Moseböckerna. När då Herren säger, att »alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes», och vi först fråga, om vem och om vad de då alla hava profeterat, så erhålla vi här den viktiga och trosstärkande erinringen, att alla profeterna och lagen hava ifrån världens begynnelse sysselsatt sig med en enda stor förkunnelse, den om en kommande Frälsare och vår försoning genom honom -vår hela hjärtetröst, »vår frälsnings evangelium».
Så säger Herren själv: »I rannsaken skrifterna, och dessa äro de, som vittna om mig» (Joh. 5:39), och åter: »Se, jag kommer, i boken är skrivet om mig» (Ebr. 10:7); och Petrus säger: Honom bära alla profeterna vittnesbörd o. s. v. (Apg. 10:43). Men har nu således under hela den långa världsåldern av det gamla förbundets tid genom alla Guds sändebud och uppenbarelser vittnats och förebådats om ett och samma stora huvudlöfte, en Frälsare, en Herrens Smorde, en hjälte, den hjälpa kan, Förlossaren, den store Profeten m.m., då vill jag icke mer veta om fastheten av hela evangelii sanning, fastheten och orubbligheten av Guds råd till vår frälsning.
Låtom oss då till våra hjärtans vederkvickelse taga en överblick av några de mest tydliga profetiorna om Kristus. Herren nämner först alla profeternas vittnesbörd, emedan de i första rummet hade den kallelsen att förutsäga. Därför finna vi ock profetiorna om Kristus tydligast hos dessa. Så säger då t.ex. Jesaja: »Vi gingo alla vilse såsom får, var och en såg uppå sin väg, och Herren kastade allas våra synder uppå honom.» Och åter i samma kapitel säger Herren: »Med sin kunskap skall min tjänare, den rättfärdige, rättfärdiggöra många, och han skall bära deras synder.» Hos Jeremia heter det: »Se, de dagar skola komma, säger Herren, då jag skall göra ett förbund med Israels hus och med Judas hus, ett nytt förbund, icke sådant som det förra förbundet – ty jag vill förlåta deras missgärningar och icke mer komma ihåg deras synder.»
Hos Hesekiel heter det: »David, min tjänare, skall varda deras furste evinnerligen. Och jag skall göra ett fridsförbund med dem; ett evigt förbund skall det vara med dem.» Hos Daniel heter det: »Sjuttio veckor äro bestämda för ditt folk – till dess överträdelsen varder förtagen och synden betäckt och skulden försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd» etc. Hos Hosea heter det: »Ifrån avgrundens våld skall jag frälsa dem, ifrån döden skall jag förlossa dem. Var äro dina plågor, o död, var är din pest, o avgrund? Hos Mika heter det: »Och du, Betlehem Efrata, för ringa att räknas ibland Judas huvudsläkter, av dig skall åt mig utgå den, som i Israel skall vara en herre, och vilkens utgång är ifrån fordom, ifrån evighetens dagar.» Hos Haggai heter det: »Så säger Herren Sebaot: Ännu en gång, inom kort, skall jag skaka himmelen och jorden, havet och det torra -så skall då komma alla hedningars tröst» m.m. Hos Sakarja heter det: »Jag skall sända min tjänare, Telningen. Ty se, den stenen, vilken jag har lagt för Josuas ansikte, över den stenen vaka sju ögon; se, jag skall inrista en inskrift däruppå, säger Herren, och utplåna detta landets skuld på en enda dag.»
Hos Malaki heter det: »Se, jag skall sända min ängel, och han (Joh. döparen) skall bereda väg för mig, och snart skall han komma till sitt tempel, den Herre, som I söken, och förbundets ängel, som I begären.» Och åter hos Jesaja: »Men han blev sargad för våra överträdelser och slagen för våra missgärningar; näpsten lades uppå honom, att vi skullo hava frid, och genom hans sår blevo vi helade». Och åter hos Mika: »Han skall åter förbarma sig över oss, han skall trampa på våra missgärningar, och du skall kasta alla deras synder i havets djup.» Och åter hos Sakarja: »För ditt förbunds blods skull skall jag utsläppa dina fångar ifrån brunnen, i vilken intet vatten är.» Och åter: »På den dagen skall en källa varda upplåten för Davids hus och Jerusalems inbyggare mot synd och orenhet. Så se vi, huru alla profeterna hava profeterat intill Johannes.
Men Herren säger, att även lagen burit samma vittnesbörd. Och då med lagen här menas alla Moseböckerna, så finna, vi i lagen icke blott de många förebilderna till Kristus, utan också bestämda förutsägelser om honom. Det är i 1 Mos. 3 kap. vi läsa det första löftet, det om en »kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud». Sedan se vi, då folket vid Horeb icke tålde höra Herrens egen röst och se den förskräckande elden, utan begärde en medlare, huru Herren nu uttryckligt sade till Moses: »De hava rätt i vad de hava talat. En profet skall jag uppväcka åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun» etc. (5 Mos. 18:15–19). Detta är ett ganska märkvärdigt ställe, då Herren nu sade: »De hava rätt i vad de hava talat, de hava just träffat min avsikt, de tala bättre, än de veta; de behöva just en sådan medlare, som kan inför mitt ansikte tala för dem och alla förskräckta syndare. Jag skall verkligen giva dem en sådan profet, som du är, nämligen i din egenskap av medlare, förespråkare, förebedjare och anförare.» Härtill komma nu ytterligare de många uttryckliga löftena till Abraham, huru i en av hans säd alla släkter på jorden skulle varda välsignade. Således har ock Moses en hel mängd profetior om Kristus.
Men det är i synnerhet genom bilder, lagen talar om Kristus. Först finna vi där många förebilder till hans person och ämbete såsom Adam, Melkisedek, Moses, Isak, Josef, alla översteprästerna o. s. v. Om Adam står uttryckligt, att han var »en förebild av den, som skulle komma» (Rom. 5:14), nämligen däruti, »att såsom genom en överträdelse fördömelse kom över alla människor, så har ock genom en rättfärdighet rättfärdiggörelse till liv kommit Över alla människor» (v. 18). Om Melkisedek kan läsas i Ebr. 7. Om Moses hava vi redan sett orden: »En profet skall jag uppväcka åt dem, en, som är dig lik o. s. v. Om Isak se Ebr. 11:19. Och vem igenkänner icke Kristus uti Josef, vilken blev såld av sina bröder och blev just därigenom upphöjd och en räddare för dem och för mycket folk? Men det var i synnerhet översteprästerna, som utgjorde förebilder till Kristus såsom vår medlare och försonare -varom mycket kan läsas i Ebréerepisteln.
Och sedan komma härtill de ännu flera förebilderna till Kristi kropps offer uti alla de oräkneliga påskalamm, syndoffer och försoningsoffer, som i den levitiska gudstjänsten offrades under den långa förebådande tiden. Därom säges i Ebr. 10: »Lagen, som har en skugga av det tillkommande goda, men icke tingens verkliga gestalt, kan aldrig genom samma årliga offer, vilka de ständigt frambära, fullkomna dem, som framträda med dem. Ty det är omöjligt, att oxars och bockars blod kan borttaga synder. Därför säger han vid sitt inträde i världen: Offer och gåva har du icke velat; men en kropp har du berett åt mig. I brännoffer och syndoffer har du icke behag. Då sade jag: Se, jag kommer, i boken är skrivet om mig, för att göra din vilja, o, Gud.» -»I denna vilja hava vi blivit helgade genom Jesu Kristi kropps offer en gång för alla.»
När vi således veta, att alla de omständliga föreskrifterna om offren, som vi läsa i den levitiska lagen, och alla de oräkneliga offer, som enligt dessa föreskrifter framburos, endast utgjorde en lång, förebildande målning till ett enda stort försoningsoffer, som en gång skulle borttaga världens synder, så måste vi ju erkänna, att vår försoning genom Kristus är även i lagen mer än tillräckligt förebådad och bevittnad. Och huru skola vi då prisa den store, barmhärtige Guden? »Fröjden eder, I himlar, och gläd dig, du jord, lovsjungen, I berg, med fröjd!» Har Gud ifrån världens begynnelse först genom uttryckliga ord, löften och förutsägelser och sedan med en oräknelig mängd av blodiga offer underhållit ett beständigt vittnesbörd om sin avsikt att genom en medlare och hans kropps offer borttaga världens synder, då äro visst alla vårt blinda förnufts motsägelser emot detta storartade vittnesbörd endast såsom för vinden flygande strån emot ett stort berg. Lovad vare då Herren Gud, som givit oss en sådan fäst, orubblig grund för vår tro! Tänk, när du blott ser, att en lag varit given om blodiga offer -något som du kan undra över och icke finner rätt förnuftigt -när du ock vet av historien, att offrandets idé visat sig hos alla folk: fråga dig då, vad allt detta kan betyda. Och du skall få veta, att det är en skuggbild, en målning till det stora offer, som Gud förordnat till hela världens försoning, en målning till Guds Lamm, till det nya förbundets blod.
Men av detta mångfaldiga och storartade vittnesbörd om Kristus kan du sedan draga övermåttan viktiga slutsatser. Den första ibland dessa är den redan nämnda om den orubbliga fastheten av evangelii försoningslära. När du ser, huru Gud redan på syndafallets dag talade om en »kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud», och sedan genom en sky av vittnen, profeternas bestämda ord och förebildernas målande antydningar, ända intill Johannes döparen underhållit ett jämt fortgående vittnesbörd om den kommande Frälsaren, så kan du med fröjdefull visshet säga: Nu ser jag Guds hjärtas tankar och råd om vår frälsning; ett så storartat och mångfaldigt upprepat vittnesbörd och löfte skall Gud visserligen icke rygga. Grunden för vår tro är alltför djup och orubblig. Aposteln säger, att vi blevo »utvalda i Kristus före världens grundläggning». Den så gamla och djupt grundade sanningen sviktar visst icke för mina och hela världens tvivel och motsägelser. Herren Gud skall visst icke ändra vad han ifrån världens begynnelse så ideligen lovat, upprepat och förebildat. Prisat och upphöjt vare hans namn evinnerligen!
Den andra slutsatsen, jag här vill göra, är denna: Då jag ser hela denna långa rad av vittnesbörd om det stora offret i Guds Sons död, då sluter jag med full visshet, att alldeles ingenting, som vi, arma människor, kunna göra, skall kunna blidka Gud och förvärva oss nåd, utan endast detta hans eget försoningsoffer, »Guds Lamm» -då skall det vara alldeles fåfängt att med våra egna gärningar, ånger, bön, tårar, vilja uträtta det, som kostat Guds Sons blod. Men detta Guds Lamm åter, det skall ock rikligen förslå och fullkomligen behaga honom. Och detta är den tredje slutsatsen, jag här gör, nämligen, huru tillräckligt dyrbart och tillfredsställande Guds Lamms offer skall vara för Gud. Ty först ser jag, att det varit Guds egen fria gärning, Guds egen omsorg, att vi skulle på detta sätt försonas; men då lär Gud visserligen vara fullkomligt nöjd med vad han själv gjort och förordnat; då lär detta enda offer visserligen vara för honom tillräckligt för alla våra värsta synder.
Vad Herren Gud själv beslutat och gjort, måste ju behaga honom. Aposteln säger: »Gud har utvalt oss i Kristus efter sin viljas välbehag.» Det var Guds eget fria välbehag att giva oss sin Son till vår överstepräst och vårt försoningsoffer. När jag därjämte betänker själva offrets omåttliga värde, Jesu Kristi, hans Sons, blod, då får jag en fullkomlig visshet därom, att alla mina värsta synder äro däremot blott såsom ett intet; att huru många och svåra de än i sig själva äro, de dock här försvinna såsom en droppe i havet. Något sådant stort och fullkomligt måste det ju vara, som Gud själv gjort och utvalt till vår försoning, och som han med ett så mångfaldigt och långvarigt vittnesbörd förebådat.
Korteligen, vi. skola av detta rika vittnesbörd vakna över verkligheten av den sanningen, att den store Herren Gud, som i begynnelsen skapade oss människor till sina barn och arvingar och därför skapade allt vad på jorden är till vår tjänst och nytta, såsom vi med ögonen se -att denne store himmelske Fadern icke lämnade det förlorade barnet under djävulens våld, när vi voro fallna, utan verkligen i sin stora barmhärtighet och kärlek har uttänkt ett fullkomligt hjälpmedel att återställa oss till den nåd och salighet, vartill han hade skapat oss -så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son -och att i följd härav, och när han även låtit förkunna, att intet kött kan av lagens gärningar varda rättfärdigt, han verkligen icke ser på våra synder, utan giver åt alla dem, som mottaga Sonen, makt att bliva barn och arvingar. Men att mottaga Sonen, det är att »tro på hans namn» (Joh. 1:12), nämligen med den tro, som i Skriften menas, så att vi bliva för hela livet fästade vid honom och av honom omskapade, »av Gud födda» (v. 13). Alla, alla sådana giver han makt att bliva barn och arvingar. Sådan är den evige, store, trogne Gudens kärlek, sådant hans eviga råd om vår frälsning och sådant, vad han genom alla profeterna och lagen förebådat.
Men huru betraktar Herren Kristus de människor, som höra och veta om allt detta, ja, av Gud besökas, kallas, röras, men dock förbliva i sitt gamla väsende, sitt oomvända tillstånd såsom världens barn och världens vänner? Med vilka ögon ser Herren på sådana människor, som av ingenting låta sig väckas och omvändas till bättring? Hörom hans egna ord i texten: Men vid vad skall jag likna detta släkte? Det är likt barn, som sitta på torgen och ropa till sina kamrater och säga: Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat, vi hava sjungit sorgesång för eder, och I haven icke jämrat eder. Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och de säga: Han har en ond ande. Människosonen kom, och han äter och dricker, och de säga: Se, vilken frossare och vindrinkare, publikaners och syndares vän! Men visheten har blivit rättfärdigad av sina barn.
Här uttalar Herren, huru han betraktar det ohjälpliga föraktet i världen, varigenom allt, vad Gud gör till hennes räddning, är fruktlöst. Vi se här, att han icke överser med detta förakt, utan tillräknar dig det till fördömelse -såsom han synnerligen i de följande verserna (20–24) visar, då han ropar sitt ve över de städer, i vilka han hade gjort sina mesta krafter, och de hade likväl icke bättrat sig; han låter förstå, huru förskräckligt det skall bliva för dem på domedagen, då det skall varda drägligare för Sodoms land än för dem, som hade vetat, sett och hört mer. Men innan Herren uttalar den gruvliga domen över föraktarna, beskriver han först, huru de förhållit sig emot all Guds nåd. Detta gör han i vår text och säger: De likna sysslolösa och okunniga barn på torgen, vilka icke blott förslösa sin tid, utan ock ledsnat vid alla lekar och klaga på allt, vad de andra göra till deras förnöjande. Sjunga dessa sorgesång, så följa de icke denna; spela de upp till dans, så lyda de icke heller då. Johannes kom och sjöng sorgesången för judarna, predikade bättring och ville bringa dem att känna och begråta sina synder; men nej, i jämförelse med massan voro de få, som kommo till bättring, största hopen föraktade den stränga botpredikanten.
Då kom Jesus såsom »Människosonen»** med kärlekens ljuvliga inbjudning och undfick syndare i sitt nåderike; han blev lika litet aktad och hörd. Och icke nog med denna olydnad för Guds röst, nej, de sade därjämte allt ont om Herrens vittnen, huruhelst än dessa framträdde: Johannes var för sträng, och Jesus var för mild; ingenting, som Gud gjorde, var rätt och väl. Nej, vadhelst han i sin stora nåd tillsände folket, skulle de döma däröver och klandra det. Då Johannes döparen förde en sträng levnad, uppehöll sig i öknen med vildhonung och gräshoppor och även med det stränga levernet predikade bättring, sade man: Det är en underlig människa, han har visst fått något fel i huvudet, eller ock är det en ond ande, som regerar honom.
Då Frälsaren åter uti sin levnad gav en bild av evangelii frihet, åt och drack till sin nödtorft och icke i sådana ting skilde sig från andra, utan satt till bords även med publikaner och erbjöd dem i stor nåd evangelii kostliga rätter, då sade man: Det är en dålig profet; han utmärker sig icke med något besynnerligt leverne, ja, han är en »frossare och vindrinkare, publikaners och syndares vän».
Se, på detta sätt tillgår det ännu i dag, då Herren Gud i sin nåd söker människorna och vill draga dem till sitt rike. Vadhelst han då gör, huruhelst hans redskap utrustas och framträda, så klandras det av de obotfärdiga; alltid skall det vara Guds rikes fel, att de icke kunna ingå däri. Om den ene predikanten heter det: han gör det alltför svårt att bliva frälst; om den andre: han gör det för lätt. Bär predikantens yttre en allvarlig prägel, lik Johannes döparen, då säger man: han är dyster, skenhelig, högmodig; är han mer glad och fri uti umgänget, så tyder man det såsom lättsinne. Varje otrogen vet alltid bäst att säga, huru en kristen bör vara. Sådant måste Herren själv erfara, såsom han här beskriver det.
Men vad Herren sist vill göra med »detta släkte», när nådens tid är slut, det kan man väl uträkna. Han säger i de följande verserna: Ve dem, som mycket vetat och förstått, sett och hört, men dock icke bättrat sig! För Sodoms land skall det vara drägligare på domedag än för eder. Ty allra förskräckligast skall vreden drabba en människa, som erfarit kraftiga intryck av Guds nåd, erhållit synnerliga nådeskallelser och hört mycket Guds ord, men dock förblivit ett världens och fåfängans barn, bortstött Guds uträckta hand och föraktat all hans nåd. Se, det är endast om detta förakt, Herren här talar. Vore du blott eljest svag och syndig, men gåve sanningen rätt, ångrade och bekände din synd och sökte nåd, så bleve ju allting förlåtet. Därpå syftar Herren, då han nu tillägger: Men visheten har blivit rättfärdigad av sina barn. Ordet »visheten betecknar här utan tvivel Guds visdom i ordet, ehuru det också kan beteckna den eviga, personliga visheten, uppenbarad i köttet, Herren själv (enligt Ordspr. 1:20–33; 8:1–31). Då anmärker han här om vishetens barn, d. ä. de som älska och söka visheten (Syr. 4:12), att de giva henne rätt, erkänna hennes rätta och heliga fordringar och straffa blott sin egen olydnad, då däremot den otrogna världen straffar visheten, försvarar sin obotfärdighet och skjuter all skuld på dem, som Herren sänder till hennes räddning. Genom denna jämförelse blir världens ondska desto mer uppenbar.
Men på samma gång uttrycker Herren också, huru han uppskattat det hos sina barn, att de dock giva honom rätt och således straffa sig själva, varom ock Paulus säger: »Om jag gör vad jag icke vill, så medgiver jag, att lagen är god» (Rom. 7:16). Detta är att giva sanningen rätt, vara ense med Gud i sinnet och således ändå leva i bättring. Även hos Lukas, i kap. 7, finnas våra textord: »Och visheten har blivit rättfärdigad av alla sina barn» (v. 35); men där förekommer också näst förut (v. 29) något, som förklarar oss dessa ord, då det står: »Och allt folket, som hörde honom, och publikanerna gåvo Gud rätt och läto döpa sig med Johannes’ dop» (ångerns, bättringens dop).
O, att dock varje själ kunde komma till detta sinne, giva Gud rätt, bekänna, huru illa det är, och blott fly till den stora, rikt bevittnade försoningsnåden, så bleve allting väl! O, Herre, förbarma dig över alla människobarn! Slå oss, väck oss, bruka vad sätt du finner bäst, blott vi icke få sova och förbliva bland det obotfärdiga släktet, över vilket du utropar ditt ve. Men du ser, att vi förtvivla, när vi få rätt känna våra synder. Var oss då nådig och visa oss din Son; förklara för oss ditt mångfaldiga vittnesbörd om honom, och huru fullkomligt hans offer gäller inför dig till alla våra synders förlåtelse. Var oss nådig och giv oss din Ande för ditt eget prisvärda namns skull! Amen.
* Och detta var alldeles givet för kyrkans äldre lärare, såsom vi se i bestämda ord av Augustinus, Chrysostomus och Hilarius m.fl. och sedan av Erasmus, Luther och Melanchton; men några nyare tolkare hava funnit en stor svårighet vid denna enkla mening, nämligen däruti att Kristus skulle kalla sig »den mindre i himmelriket», när han ju där är den störste och blott i världen föraktad. Men den svårigheten försvinner, när man blott betänker, huru Kristus plägade tala om »himmelriket». Dessa nyare tolkare förstå därmed blott de sant troende i evangelii tid och säga, än att det högre ljus, vi nu äga, än att det högre värde, evangelium äger framom lagen, och den högre nådeskraft, det verkar m.m. skall göra den minste medlem av det nya förbundet större för Gud än Johannes döparen, vilken icke hade upplevat Kristi död och uppståndelse och den helige Andes utgjutande. Detta är nu visserligen en from och vacker tanke, ägnad att upphöja Kristi rikes härlighet; men låtom oss dock eftersinna, huru Kristus talade om »himmelriket», samt ännu några viktiga omständigheter. Herren Kristus talade om »himmelriket» såsom om den på jorden alltid blandade församlingen eller den hop, som blott med något forskande rörde sig i de andliga frågorna, i vilken församling ännu mycket falskt inblandar sig (se t. ex. Matt. 22:2-12; 25: 1-12 m.fl.). Men just i den hopen och i de frågorna, som rörde sig omkring det andliga, var Jesus vid denna tid mycket »mindre» i anseende än Johannes. Till Jesus hade aldrig kommit någon sådan beskickning av präster och leviter ifrån det stora rådet i Jerusalem för att fråga, om han var Kristus, som till Johannes döparen (Joh. 1:19–20). Lukas berättar, att det hade uppstått en »väntan, och alla tänkte i sina hjärtan angående Johannes, om han möjligen kunde vara Kristus» (Luk. 3:15); och i Matt. 3:5-6, säges, att »Jerusalem och hela Judéen och hela landet omkring Jordan gick ut till honom, och de läto döpa sig av honom, bekännande sina synder». Däremot se vi i Joh. 3:26, huru även de, som av Johannes döparen hört mest om Jesus, ännu hyste så ringa tankar om honom, att de förundrades och förargades däröver att också han gjorde lärjungar. Härav kunna vi förstå, huru litet Jesus ännu gällde för det andliga folket i jämförelse med Johannes döparen. Och då Kristus nu säger, att den mindre år större, så kan det ju omöjligen vara i samma avseende, någon är både mindre och större, utan nödvändigt i ett avseende mindre, i ett annat större.
Då är ju ingen svårighet i de gamla lärarnas förklaring eller däri, att Kristus ännu var mindre än Johannes till anseendet inom kyrkan, men till sitt väsende oändligen större. Men det år icke därmed nog, att här är ingen svårighet vid denna förklaring, när man betänker Kristi talesätt om »himmelriket», utan härtill kommer ännu ett huvudskäl för denna uppfattning, nämligen del att jämförelsen mellan Kristus och Johannes var vanlig då vi däremot icke finna ett enda ställe, där en jämförelse göres mellan Johannes döparen och de trogna i nya testamentet.
Även i texten gör Herren en uttrycklig jämförelse mellan sig och Johannes (v. 18-19). Det var just en huvudfråga på den tiden, vilken som var större, Johannes eller Jesus. (Se Joh. 3:26–31; kap. 1:26–27; Matt. 3:11 m.fl.). Så var detta ock den fråga, som tjänade till själarnas frälsning, då de lärde känna Jesus. Men härom kan läsas i dr Bessers utläggning över Luk. evang. kap 7:28 sista upplagan, där han även bekänner, huru han blivit bragt att övergiva sin i de förra upplagorna givna förklaring av detta ställe och återgå till de gamlas.
** Detta namn, varmed Herren själv helst nämnde sig, var ett uttryck av hans Jesuskärlek, hans hjärtliga vilja att draga alla till sig; ty med detta namn erinras vi, att han var en människa och oss lik, »kvinnans säd», kommen blott till att frälsa oss. Det var ock för honom själv något nytt och underbart, att nu vara en människas son, då han av evighet var Guds Son Även därför var honom detta namn (varmed han ock redan i Dan. 7:13 betecknades) det käraste av alla hans namn. Men för Frälsarens hjärta var dock ingenting så viktigt som att vara oss till tjänst; detta var därför huvudsaken, varför han helst betecknade sig med ett för oss så viktigt, intagande och tröstefullt namn.
– C-O Rosenius
© Pietisten 2025 Texterna får användas fritt, helt eller delvis, digitalt eller analogt, kopierat eller tryckt om ditt syfte är att främja Kristi rikes tillväxt. www.pietisten.com