»Var och en som älskar den, som födde, han älskar ock den, som är född av honom.» 1 Joh. 5:1.
Då missionären d:r Judson låg på sitt yttersta, och den vid dödens anblick vanliga restrannsakningen försigg ick i hans själ, kom han uti en mycket djup betraktelse över, huru han hade älskat bröderna, och då yttrade han därom bland annat: »Det har varit mycket olika med min kärlek till bröderna, men somliga har jag älskat över måttan högt; och likväl ser jag nu, att jag för ingen del har planterat kärlekens banér nog högt.» Han talade om dem såsom Guds barn, återlösta med Frälsarens blod, omhuldade och skyddade av hans kärlek, dyrbara för hans hjärta, att de av honom själv blivit utkorade, och att de en gång inför hela världen skola undfå rättfärdigheten» krona — »därför» sade han, »är det icke nog att vara vänlig och tjänstaktig mot dem, att avhålla sig från att tala illa om dem och att nämna dem särskilt i sina böner; nej, vår kärlek till dem skall vara av den mest innerliga och brinnande beskaffenhet, den skall i himmelen bliva sådan, att det är icke blott en stor synd, utan ock en stor förlust för oss, om vi icke redan här i tiden begynna attsöka älska dem.»»Såsom jag har älskat eder, på det att ock I mån älska varandr a», av en förmaning av Frälsaren, vilken ständigt under dessa betraktelser låg i missionärens tankar, och som ofta flöt fram över hans läppar, merendels med ett sakta viskande! »Såsom jag har älskat eder» — »såsom jag har älskat eder» — varpå man hörde honom högljutt utbrista: »O, Kristi kärlek! O, Kristi kärle k!»
Vi hava något att lära vid denna Guds tjänares dödssäng— mycket mer, då vi härtill lägga Herren Kristi egna ord i ämnet. Kärleken till Guds barn är ett ämne, som har några mer betänkliga sidor, än vi vanligen se. Även kristna förglömma sig ofta under denna världens mångahanda bestyr, så att de med ovärdig kall sinnighet, först för Gud och så för bröderna, oförtänkt bereda sig en mycket orolig dödsbädd. Det kan då vara ganska viktigt att i tid väckas till någon besinning. Gud öppne våra sinnen! Det vi först må betänka i avseende på kärleken till Guds barn är, att denna kärlek, enligt Herren Kristi och hans apostlars uttryckliga ord, utgör det mest utmärkande tecknet på »Guds rätta nåd», på födelsen av Gud, på Jesu sanna lärjungar. Vi veta Herren Kristi ord: »Därav skola alla förstå, attI ären mina lärjungar, omI haven kärlek inbördes.» Vi känna aposteln Johannes så ofta upprepade ord: »Därav veta vi, att vi äro av Gud, därav veta vi, att vi äro Guds barn etc. — om vi älska bröderna etc.» — och älska dem därför, att de »äro födda av Gud» (1 Joh. 5).
Det är något besynnerligt, att kristna, som för övrigt i allt vilja vör da Herren Kristi ord, ofta med en viss flyktighet överfara de nyss anförda, liksom om de orden av Herrens mun icke hade någon synnerlig vikt och sanning i sig, liksom om man icke kunde riktigt lita på dem. Men var står det skrivet, att vi skola gör a urval bland Kristi ord och hålla några av dem för sanna och viktiga, men andra åter icke?så Detta är ju uppenbarligen att följa sitt eget tycke och förakta Herrens ord. Ty hela grunden är, att man icke förstår, varför denna kärlek till Guds barn kan utgöra ett så utmärkande tecken på nya födelsens nåd. Det ligger i denna kärlek icke något stort och lysande och ingenting för en trogen svårt och påkostande, utan är något, som går liksom av sig självt, som utgör vår nya natur, då vi blivit kristna, och därför tycka vi, att denna kärlek icke betyder något. Men om vi litet närmare betrakta saken, skola vi finna, att den utgör ett så utmärkande tecken på en skedd nyfödelse, just därför att den icke är verkad av ett tvunget bemödande, utan har blivit vår natur, så att (märk!) detsamma, som eljest är alldeles omöjligt för det opånytt födda hjärtat, går för oss lätt och av sig själv t; ty om ock en skrymtare kan efterapa allt annat i kristendomen, kan han dock aldrig verkligen i hjärtat och på det sätt, skriften lärer, älska Guds barn, utan behåller alltid en viss avoghet mot dem, i synnerhet mot de mest benådade och nitiska.
Varemot den skröpligaste kristen, som eljest icke finner ett enda tecken eller någon likhet till ett sant nådel iv hos sig, utan i allt är missnöjd med sig själv, likväl kan på det innerligaste älska andra kristna— ja, älskar dem desto mer, ju större brist och skröplighet han ser hos sig själv. Och härav se vi, vilket underbart nådestecken denna kärlek utgör, då det tecknet kan förnimmas även un der vår största svaghet. Men nu, även om vi icke förstå, varför denna kärlek är ett så utmärkande tecken på Jesu lärjungar, bör det vara oss nog, att Herren själv har sagt det. Ja, måtte vi dock besinna, att Herren har sagt det!
Därför, om du nu vet med dig, att din omvändelse till Herren och din tro på nåden i Kristus haft den fruktan med sig, att du fått en ny innerlig kärlek till Guds barn— icke blott till en viss kristen, som gjort dig något gott eller förstår att uppskatta dig eller har någon naturlig älskvärdhet, som intager dig, utan över huvud till alla dem, som du ser älska eller söka Jesus, så att dessa nu utgöra din nya släkt, dina syskon— vet, att blott detta förhållande bevisar mycket mer än de härligaste gärningar, att en ny födelse av Gudsnde A försiggått i din själ. Du kan måhända eljest icke tycka, att du skulle kunna vara ett Guds barn, emedan hela din kristendom synes dig alltför brist full; men alla dessa brister och detta ditt tycke betyder intet emot Kristi ord om detta tecken. Däremot, om ditt tillstånd är sådant, att du väl blivit väckt ur din gamla syndasömn, och du har omvänt dig från dina villostigar till gudaktigheten väg, till Guds ord, till bön och bättring, men du har den egenskapen, att du icke vill hava något att göra med andra sökande själar, utan att du trivsbäst ensam, såsom du säger, »med Gud och ordet», så tyckes visst detta vara något mycket vackert och andligt, men det har blott ett emot sig, nämligen att det alldeles strider emot huvudtecknet på Guds rätta nåd, och din bättring är visserligen falsk och förfelad. Vore din bättring ett sant Andens verk, då hade den också detta tecken, kärleken till bröderna, då skulle du vara så nedslagen över dig själv, att du i allmänhet ansåge andra sökande själar för bättre än dig; och om Guds Lamms blod blivit din enda tröst och berömmelse, om du varit i den »trånga porten», där både din synd och din rättfärdighet blivit tillintetgjorda genom Guds Sons blod, och ditt h järta blivit rätt saliggjort genom den överflödande nåden. K orteligen, om du levde i den bättring, där du själv avtoge och Kristus tillväxte, då skulle du i denna stora och för alla gemensamma gåva så sammansmälta men allamedarvingarna, att du sannerligen bleve med dem »ett hjärta och en själ», såsom de första kristna voro. Men vidare: om du ock har några vissa bröder, som du tycker om, därför att de äro med dig ense i någon viss angelägen fråga, men det är icke födelsen av Gud, det äricke den stora nåden i Kristus, som förenar eder, utan någon annan överensstämmelse, då är detta icke den rätta utmärkande kärleken; ty Johannes säger uttryckligt: »Var och en som älskar honom, som födde, han älskar ock den, som är född av honom» (1 Joh. 5:1), varmed han låter förstå, att den rätta kärleken till bröderna har sin blick därpå, att de äro födda av Gud, och älskar dem just därför, såsom han ock genast tillägger: »Därav veta vi, att vi älska Guds barn, när vi älska Gud och hålla hans bud» (v. 2), d. ä. när vi älska dem för den käre och gemensamme Faderns skull. Den, som icke ger akt på denna omständighet, lärer visserligen vilja bedraga sig — och skall även bliva bedragen!
Huru härligt däremot, då du vet med dig, att det är just för nådens verk i deras hjärtan, som du älskar bröderna — ja, då av din arma, eländiga bättring, likväl den frukten följt, liksom av sig självt, att alla trogna blivit din nya släkt, dina älskade bröder, som synas dig så älskvärda, att du ofta tycker, det endast du är ovär dig deras kärlek — o, ett saligt tillstånd! Väl kan du hava någon viss broder, som dumest älskar, såsom ock Jesus företrädesvis älskade Johannes; men det är dock hos alla som söka och älska Frälsaren, något,som gör dem så dyra för dig, att de alla äro dina bröder, och atteras d väl eller ve är ditt eget. Med den »all männeliga kärleken» kan du önska, om det vore möjligt, att hjälpa alla människor till det högsta goda, du känner; men med den »broderliga kärleken» är du på ett särskilt sätt förenad med dem, som stå i förening med Frälsaren. Se, en sådan kärlek bevisar något — bevisar, att, huru illa det eljest må se ut med din kristendom, Kristus dock är ditt liv, och att under alla dina brister Kristi Ande dock bor i ditt hjärta.
Då kärleken till Guds barn, såsom vi nu sett, är en frukt och ett tecken av den nya födelsen, så följer därav vidare, att en förmaning till denna kärlek icke angår vem som helst, utan endast dessa pånyttfödda kristna. Må man aldrig företaga sig att förmana»den, som är född (blott) efter köttet», att älska dem, som »äro födda efter Anden». Det blir alltid ett fåfängt arbete att vilja upphäva den gamla fiendskapen mellan ormens säd och kvinnans. Det är de trogna det angår, då Herren Kristus och apostlarna förmana: »Älsken eder storligen inbördes!» Fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, att väl vårdas och skötas. Därav alla skriftens förmaningar och uppmuntringar till kärleken! Och det är en stor förlust och stor fara, om du förlorar kärleken till bröderna. uN är det ock många omständigheter, som vilja avkyla denna kärlek. Vår avsvurn e fiende, som väl vet, vad han vunnit, om han får dig avskild från bröd rakretsen, stämplar alltid emot de kristnas syskonkärlek. Och i våra egna hjärtan finner han många medel. Men som denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den ock alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättri ng och tro, så älskar jag ock syskonen. Därför ligger den första, allmännaste och mest väsentliga orsaken till en kall nande kärlek uti ett försvagat nådeli v.
Då ett jordiskt sinne börjar taga överhand hos en kristen, så att han icke mer lever i daglig övning av bättring och tro, av syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han ock med detsamma bliv a kall för syskonen och mera se deras fel, än den nåd, som bor i dem. Även sålunda fullbordas de orden av Herrens mun: »Emedan laglösheten får överhand, skall kärleken kallna hos de flesta.» Härjämte är ock hos syskonen mycket oförstånd och andra oarter, so m kunna stöta och av kyla kärleken. Till det komma ock stundom härtill skiljaktiga meningar, som söndra syskonkretsen. Skiljaktigheterna röra visserligen blott mindre väsentliga frågor — ty i den stora huvudsaken äro alla trogna i hela världen ense— men likväl kunna dessa bimeningar tillfoga kärleken dödliga sår. Detta sker i synnerhet på tvenne sätt: först, när jag icke förstår, att ett syskon kan vara lika redlig och benådad kristen, fastän denne icke fattar alla punkter i Guds ord såsom jag— när jag icke förstår, att bland dem, som i vissa frågor hava andra meningar, även finnas trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i någon punkt hysa en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka kärleken. Annat är är det, om jag blot t emotstår den falska meningen eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende av min broder, såsom Kristus straffade Petrus, när han tog till svärd, och en annan gång kallade honom »satan» (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Kristi blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och dödar densamma. För det andra sker det, när dessa bifrågor bliva så stora och viktiga för mig, att de intaga främsta rummet i hjärtat, vilket bevisar sig därmed, att alla de, som äro ense med mig i den frågan, om de ock icke leva i Kristus, dock bliva mig kärare, än de Jesu vänner, som icke äro ense med mig i den frågan. O, ett betänkligt tecken!
O, ett fruktansvärt förhållande! Märk, då en fråga av kanske så ytlig beskaffenhet, att den kan med all värma omfattas av Kristi fiender, blir mig så viktig, att jag med mera kärlek och glädje möter dessa, blott därför att de främja denna enskilda bifråga, än jag ser de syskon i Kristu s, som hava fått en lika dyrbar tro, »genom vår Guds och Frälsaren Jesu Kristi rättfärdighet» (2 Petr. 1:1), — se, att en människa, som är min Herres fiende som ännu aldrig fått i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig legat sås om förtappad syndare vid Jesu fötter, utan förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod såsom orent, blir mig kärare än en Jesu vän, som har sitt allt i alla i Lammets död och smärta, som är ett Guds barn och minvighetsbroder e — är icke detta ett betänkligt, ett fruktansvärt förhållande? Och vittnar icke detta, att den bifråga, som varit orsaken härtill, har blivit mig viktigare än Frälsaren, då bröderna i den frågan äro mig kärare än bröderna i Kristus?
Då nu således kärleken till Guds barn kan avkylas genom så många omständigheter, huru viktigt är det icke, att väl giva akt på sig, samt på de stora skäl, vi hava att älskanåde syskonen! — De skälen äro redan antydda. Det största är det, som aposteln Johannes nämner; »Var och en som älskar den, som födde, han älskar ock den, som är född av honom»! Tänk! De äro »födda av Gud» — de äro »Guds barn». Detta är det stora, nu oftast djupt fördolda förhållandet, som en gång, förklarat uti evighetens ljus, skall bliva oss en sak av oförliknelig vikt. Det var detta, som började framstå för d:r Judsons ande, i den mån det jordiska omhöljet upplöstes. Då såg han, huru man borde älska nådesyskonen, och »talade om dem såsom Guds barn, återlösta med Frälsarens blod, omhuldade och skyddade av hans kärlek, dyrbara för hans hjärta» etc. — Betänk djupt dessa förhållanden! Kan du blott märka, att en människa med en ttig fa ande söker att kunna tro på Kristus och därför älska hans evangelium, då vet du, att den människan, med alla sina svagheter och sorger, likväl är ett Guds älskliga barn och, tvagen i Guds Sons blod, nu strålar för Faderns ögon i glansen av medlarens fullkomliga rättfärdighet och äger därför Guds höga vänskap och välbehag; och då — se väl till, huru du älskar och bemöter den människan! Herren säger: »Den som rörvid eder, han rör vid min ögonsten» (Sak. 2:8). Tror du de orden? En kristen är en underlig och hemlighetsfull person, det är svårt att förstå honom. Johannes säger: »Såsom han (Kristus) är, så äro ock vi i denna världen.» Kristus var i förned ringstillståndet »föraktad och av andra övergiven, en smärtornas man och förtrogen med lidandet» — och under den slöjan gömde sig dock Guds älsklige Son, Guds härlighets sken och hans väsendes avbild.
Så är ock en kristen nu på jorden djupt förborgad och övertäckt av allt det elände, som följde av syndafallet, en fattig pilgrim, som, betungad av det bedrövliga adamsarvet, vandrar ofta med våta ögon och beklämt hjärta, som oftare suckar än lovsjunger. Ty synden, synden, som alltid låder vid oss, är en outtömlig källaillt sorg och anfäktning. Men då nu hela det adamitiska fördärve t bor i kött och blod, är det med all vaksamhet icke möjligt, att det icke skulle framsticka inför människors ögon. Men hos en kristen är synden mycket stötande; hos honom vill man blott se helighet. Då nu härtill kommer all världens lögn och försmädelse, d å är här för alla människoögon intet tecken av en Guds älskling, utan bruden får alltid sjunga med sin brudgum: »Salig är den, som icke tager anstöt av mig!» Men vad säger skriften? »Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud; när Kristus, vårt liv, varder uppenbarad, då skolen ock I uppenbaras med honom i härlighet» (Kol. 3:34). Så gömmer sig dock under all denna ömklighet, ävenunder synden, en Guds vän, en Kristi brud, änglarnas lust, den helige Andes tempel, en det eviga livets arvinge! Under Jobs onda sår, begabbelser, sorg, otålighet och försyndande dolde sig dock Guds käraste vän i landet. Under L asarus sår och fattiga klädnad låg utanför den rikes dörr en himmelens arvinge. Men vem ser sådant i tiden?
Även kristna skola vakta sig, att de icke bliva till dårar på Kristi lemmar! Vi skola lära att aldrig betrakta en kristen blott efter det, som för det utvärtes ögat synes, utan med andlig blick genomtränga det adamitiska omhöljet och se, vad som döljer sig därunder; då skulle vi innerligen glädjas, var gång vi såge en kristen, och hjärtligen älska honom som ett Guds barn och vår evighetsbroder. Ty, ännu en gång sagt, när han likväl med alla sina svagheter dagligen ligger vid sin Frälsares fötter, så är han ännu dyr för Guds ögon, ett Guds barn, vilket Gud med sin oförlikneliga kärlek omhuldar och försvarar, och vilket han en gång skall inför hela världen förhärliga med rättfärdigheten ovanskliga krona — och ett sådant barn må man väl se till att man icke föraktar, utan allvarligen älskar. Detta var det första skälet. Vi böra älska de trogna, emedan de äro Guds barn och av honom älskade och omhuldade.
Men vi böra ock älska dem för det heliga, som den gudomliga nåden har verkat uti dem. Det är säkert, att ingen enda av dem är vad han borde vara; men icke heller äro de vad de en gång voro. Om de ock äro långt ifrån fullkomliga, så äro de icke desto mindre i skriftens mening heliga, så bor dock hos dem en ande, en håg och ett sinne, som är heligt, som är den helige Gudens verk och är egentligen en »delaktighet av Guds natur» (2Petr. 1:4). Var eljest, om icke hos hans barn, finna vi t.ex. den sanna, oegennyttiga kärleken— en kärlek, som rent och verkligt ser blott på nästans nyttaoch på nästans sanna och eviga väl? Var, om icke hos dem, som stå under en daglig tuktan av Guds Ande, finnes den sanna ödmjukheten o. s. .v? Men vi finna hos dem ännu något mer. Det, som väsentligen utmärker dem och för Gud gäller mer än allt annat, är, att de hylla och ära Sonen, att Kristus är deras »allt i alla». De hava icke sin berömmelse i sig själva, utan i honom. Då de äro som skröpligast, hava de dock det sinnet, att Kristus är dem dyr och kostlig; då det däremot är världens allra största synd, att hon vill vår Herre Kristus intet, att hon föraktar och försmädar honom, som har älskat oss och givit sig själv ut för oss. Ännu en gång sagt! De kristna kunna hava många brister och skröpligheter, vilket ingen så bittert känner och beklagar, som de själva; men den dygden hava de, att de äro Kristi vänner, att om de blott alltid vågade tro, att de hava hans nåd, vilja de intet högre önska sig; att de således hålla honom kostlig, i hjärtat tillbedja honom, dagligen ligga för hans nådastol och, när de där få tt tröst och kraft, även efterfölja och bekänna honom inför en otrogen och gudlös värld. Världens barn se i Kristus ingenting älskvärt, åtminstone icke sin ende Frälsare; men för hans trogna är hans blotta namn ljuvligt, ja, »ljuvligt såsom en utgjuten olja»; de hava i hans kors den gemensamma dragningspunkten, där de alla mötas — korteligen, de »hylla Sonen». Är icke detta huvudskälet, varför varje troget hjärta älskar syskonen?
Vidare böra vi ock älska dem därför, att världen hatar dem. Världen älskar icke vår konung, därför älskar hon icke heller hans folk. Världen korsfäste Kristus; intet under då, att hon förföljer hans bekännare; såsom Kristus sade: »Om världen hatar eder, så veten, att hon har hatat mig förr än eder. Voren I av världen, så älskade världen sitt eget; men emedanI icke ären av världen, utan jag har utkorat eder ur världen, därför hatar världen eder.» Sådant skall varje kristen till sin tröst besinna. Men när nu världen skall hata alla Kristi vänner, så böra dessa däremot älska varandra s å mycket mer och just därför, att de äro medsyskon i bedrövelsen och vedermödan, i Kristi rikes utbredande och i lidandet för hans namn. Då de kristna på jorden icke kunna hava världens vänskap, utan måste underkasta sig all hennes fiendskap, lögn och förs mädelse, behöva de väl vederkvickelsen av syskonens kärlek. Då månget svagt hjärta, känsligt för människors omdöme och vänskap, dock livas av Herrens Ande att med Kristus gå ut ifrån lägret och bära hans smälek, huru billigt då, att kristna med så mycket mer kärlek omfatta och understödja den själen!
Detta är även ett viktigt skäl, varför vi böra älska syskonen, nämligen att kärlekens förenande och sammanhållande kraft ger styrka under striderna. Det synes, som Kristus just tänkte därpå, när han gav detta »nya budet» om kärleken just i denna stund, då han förutsade sitt bortgående ifrån dem, och huru världen skulle hata dem. Det är med dessa tvenne omständigheter som hans bud om den inbördes kärleken sammanhänger (se Joh. 13: 34, 35; kap. 15 :17, 18), såsom ville han säga: Hittills har jag varit eder föreningspunkt, härefter skall kärlekensammanhålla eder; och då världen hatar eder, så älsken eder inbördes. Detta var vår Herres sista bud, hans »sista vilja». Sannerligen, ett viktigt skäl att älska bröderna.
Slutligen är ju ock det ett närgående och starkt skäl, att de äro våra syskon — i ordets högsta, sannaste och saligaste bemärkelse,syskon. Det är blott om sanna syskons inbördes kärlek vi tala. Den, som är född av Gud, instämmer ju med aposteln: Vi känna numera ingen efter köttet. Den som är en andlig broder, en broder i Kristus, broder för evigheten, den är vår broder. Detta nya förhållande och detta sinne följer av den nya födelsen. Man känner det genast så, då man blivit född av Gud. Man ser en kristen och tänker: O », du är min broder, vi hava samme Fader och samma arv.»— Och känner du det icke alltid så livligt, betänk det dock, att han är född av samme Ande och skall för evigheten vara din broder och medarvinge. Betänk Kristi ord: »Ingen kommer till mig, utan att Fadern drager honom.» Ingen har blivit en efter nåd och tröst i Kristus sökande själ, utan att Guds Ande besökt och väckt honom och lärt honom känna sin synd inför Gud. Således vet du, att samme dyre Ande verkar hos honom som hos dig. I haven samme Frälsare, samma försoningsblod, samme Faders nåd, samma rike, samma arv och samma väg. Vi skola icke glömma vår härkomst: Gud skapade oss alla till sina barn; Kristus kom och blev allas vår broder och återlöste oss med sitt blod.
Nu kom mer Anden och föder oss på nytt. De som nu äro sålunda födda av Gud, de äro Guds barn, och de äro alla inbördes syskon. Men här på jorden äro alla Guds barn förströdda och blandade med otrons barn. Då kommer Herren och »församlar alla sina förskingrade barn» och tager dem hem till sig i himmelen. Då skall det bliva en stor och uppenbar sanning, vad vi nu se så dunkelt, att endast dessa i Kristus inympade och av Anden födda själar äro våra sanna bröder; ty då skall det ske, som skrivet står: »Han skall skilj a dem», de trogna och otrogna, »från varandra»; och »två skola vara ute på marken; den ene skall upptagas och den andre lämnas kvar; två skola ligga uti en säng; en skall upptagas och den andre lämnas kvar.»— Och snart är det förbi med denna pilgri msvandring; då skola alla mänskliga förhållanden och mänskliga känslor upphöra och endast dessa evighetsförhållanden förbliva. Men måtte vi redan i tiden besinna detta och redan här älska dem såsom bröder, vilka vi i evighet skola älska så!
Men detta sker icke, det blir blott ord och vanmäktiga föresatser, om icke nådelivet underhålles och tillväxer, om vi icke leva i Kristi kärlek; men då skall ock kärleken till bröderna städse förnyas i våra hjärtan. »Såsom jag har älskat eder»— detta är både bevekelsegrunden och föredömet — »såsom jag har älskat eder, på det att ock I mån älska varandra.» Detta är vår Herres sista vilja— detta den döende missionärens sista betraktelse: »Såsom jag har älskat eder».— O, Kristi kärlek, Kristi kärlek!
– C -O Rosenius
(Tolfte årgången 1853)
© www.pietisten
Texterna får användas fritt, helt eller delvis, digitalt eller analogt, kopierat eller tryckt om ditt syfte är att främja Kristi rikes tillväxt.
Texterna får dock inte användas i någon form av försäljning utan tillstånd från pietisten.com.