Väl mig, nu till borgen jag hunnit, Mitt salighetsberg och mitt slott! I tusende kval jag har gått Och aldrig förstått Den fridens grund, jag nu funnit. Hur stormar och böljor nu slå, Mitt berg och min borg stå ändå, – Ändå!
Vi gärna blott tro, vad vi känne, Men icke är sådant att t r o, Och ingen kan så få den ro, Hos kristna bör bo. Hur skiftar ej känslan! – i henne För vindarna vågorna gå; Guds nådeförbund står ändå, – Ändå!
Minutligen tusende skiften Inträffa i känsliger själ, Och ofta vi veta knappt skäl. Än må vi så väl Av sången, av bönen, av skriften, Än därav alls intet vi få, Men – ordet står fast det ändå, – Ändå!
Än saligt av kärlek du brinner, Du ligger vid Frälsarens bröst Och njuter hans kärlek och tröst; Snart allt är upplöst; Kall, ensam och död du dig finner. Förändras då Kristus också? Nej, han är densamme ändå, – Ändå!
Se solen – den solen, som höjde Sin strålande panna så glatt – Sjönk neder i molnenas natt; Och dunkelt och matt Är rummet, där härlig hon dröjde; Men – fast hon ej syns, där vi stå, Visst skiner väl solen ändå! – Ändå!
Se fågeln – den fågeln, som flyger Med gladaste kvitter i skyn; Vid himmelens mörkblåa bryn Den undan vår syn I molnet sig småningom smyger, Och allt bliver tyst, där vi stå; Men – fågeln han sjunger ändå, – Ändå!
Så märk då, mitt hjärta, som klagar, Att Herren förglömt dig förvisst Och vet ej din jämmer och brist: Ej Gud och hans Frist Förändras av växlande dagar! Fastän du ej kan det förstå, Hans nåd är densamma ändå, – Ändå!
E j h e l l e r p å g ä r n i n g a r v i l a r Guds nåd, men på Kristus den står.
Än vandrar du väl i hans spår
Och än dig förgår,
Och känner då tusende pilar.
Men, fast du nu tycker ej så,
Hans nåd är densamma ändå,
– Ändå!
Var stund jag i mig är ovärdig;
Om Herren skull skåda på mig,
Min fromhet, min vandel och stig,
Förbarme Gud sig!
Men var stund i Kristus rättfärdig;
Ty om jag har felat också,
Har Kristus ej felat ändå,
– Ändå!
Här stunderna skifta beständigt.
Den bättre ell’ sämre min stund
Är därför ej nådenes grund;
Nej, Herrens förbund,
Det står dock ej byggt så eländigt.
Fast stunderna skifta bär så,
Så skiftar ej detta ändå,
– Ändå!
Var stund jag i mig är ovärdig
Jag säger det åter – hör på!
Den stund jag är frommast också,
Jag ej kan bestå;
Men var stund i Kristus rättfärdig;
Den stund jag är sämst likaså,
Rättfärdig i honom ändå,
– Ändå!
Jag talar om en, som i sanning
På Kristus sin tro haver fäst
Och lider av synderna mest,
Men Gudi mår bäst.
Oaktat den ängsliga blandning
Av stunder och känslor, så stå Förbundets grundvalar ändå,
– Ändå!
Dock – gott, att de stunderna ila,
Min bättre och sämre minut!
Jag vill dock i tron hålla ut,
Tills striden blir slut.
Då får jag min ostörda vila
I känsla och skådning också.
Jag bidar – jag får den ju då,
– Ändå!
C-O Rosenius (S j ä t t e årgången, år 1847)
© www.pietisten
Texterna får användas fritt, helt eller delvis, digitalt eller analogt, kopierat eller tryckt om ditt syfte är att främja Kristi rikes tillväxt.
Texterna får dock inte användas i någon form av försäljning utan tillstånd från pietisten.com.